Efter sistens har jag varit i en så avgrundsdjup svacka att jag aldrig trodde jag skulle hitta upp. Så var till läkaren och bad om 100 % sjukskrivning. Det fick jag inte. Men jag fick antidepp utskrivet. För tydligen är jag ganska långt nere i depression och ångestträsket. Ytterligare en käftsmäll som jag inte kan hantera. Jag är så jävla dålig på insikt och att förstå saker om mig själv. Jag är så himla positiv och perky - inte relaterbart till depression och ångest.. Förutom panikångest förstås. Jag orkar inte. Vi pratade igen i nästan 1 timme och efteråt gick jag ut och grät floder i bilen. Jag var helt säker på att jag skulle få 100 % sjukskrivning. För när jag blev sjukskriven först var det inte ens i närheten av hur riktigt jävla dåligt jag mår nu. Men jag fick inte. Jag hade sett så mycket framemot att få åka hem till mina föräldrar, bara vila och sova och inte behöva göra någonting. Jag satte mig i bilen och funderade på allvar om jag skulle köra av vägen - inte så hårt att jag skulle dö, men såpass hårt att jag skulle skada mig och inte behöva gå till jobbet. Men nej. Fortsätta jobba 50 % och äta antidepp.
Jag avvaktade lite med att börja äta pillrena, för jag var skeptisk i början. Men sen började jag äta dem varje kväll, och som jag sov. Jag bara sov och sov och sov och släppte livet. Var vaken ca 4 timmar/dag då jag var på jobbet, övrig tid sov jag. Så är det nog fortfarande. Jag sover mer än jag är vaken.
Jag klarar inte av livet ännu heller till fullo. Men de senaste dagarna upplever jag att jag tänker lite klarare. Förr i tin - när jag mådde bättre hade jag jättebra "magkänsla". Jag visste vad jag ville, vad som var kul och inte. Och så gjorde jag det jag ville. Det var länge sen jag faktiskt visste vad jag ville. Min "magkänsla" har helt försvunnit. Men de senaste dagarna har den hittat tillbaka lite. Min magkänsla har börjat säga ifrån. Min magkänsla säger: Säg upp mig! De senaste dagarna har det blivit väldigt klart för mig - jag gillar inte mitt jobb. Så jag ska säga upp mig. Jag har gått i tankarna väldigt väldigt länge, men har inte riktigt tagit det på allvar. Jag har någonstans tänkt att det blir bättre och roligare när jag bara mår bra. Men de senaste dagarna har det verkligen slagit mig att det inte alls kommer att bli roligare. Anledningen till att jag överhuvudtaget jobbar där är för att jag alltid har älskat att jobba inom äldreomsorgen - men det är inte tillräckligt fint att vara vårdbiträde. Fuck det, säger min magkänsla nu. Jag ska säga upp mig!
Det känns himla bra och skönt att ha kommit till den slutsatsen. Jag behöver inte jobba där. Jag kan göra något annat. Jag ska jobba som vårdbiträde igen. Men jag ska nog först vara lite ledig.
För första gången på länge känner jag mig lite glad. Jag har bestämt mig för något och jag känner väldigt starkt att det är rätt. Det är en härlig känsla.
Nu ska jag sova.