Hela förra veckan ungefär har jag gått omkring med semestern-är-slut-ångest. Det märks så tydligt att jag är rookie på det här med semme eftersom jag slösat bort hela sista veckan på ångest.. Men igår var det brutalt. När jag skulle lämna älskade älskade Nuoksujärvi för att styra kosan upp mot Kiruna ville jag ba gråta. När jag kom in till lägenheten kände jag ingen glädje över att vara tillbaks i stan - jag som alltid brukar känna glädje över stan!
Det kändes bara hemskt och ångestladdat över att jag måste vänta ett helt år på lika länge sammanhängande ledigt.. Jag sov ungefär en kvart, dels för att kroppen är inställd på semestermode och dels pga rädd för att försova mig.
Men idag när jag kom tillbaks till jobbet igen kändes det inte lika farligt alls. Det var kul att träffa kollegor igen, och jag ser framemot att träffa gamlingarna. Jag hade till och med energi nog att Laga middag och ta en uppfriskande promenad när jag slutat. Jag som nästan aldrig lagar mat!
Så en kan väl säga att jag har ett trevligt jobb ändå. Men hur mycket jag än skulle älska mitt jobb, kommer jag alltid att älska ledigt mer. Så är det bara.