Det här med ensamhet. Såpass skamset att prata om. Att känna. Typiskt tjejproblem. Så osjälvständigt. I hela mitt liv har jag varit singel, snart 27 år alltså. Det har inte varit ett så stort problem för mig tidigare. Visst när jag var yngre, gick på högstadiet, och alla hade kille. Då kunde jag ibland vara lite avis. Varför var ingen kär i mig? Så har det ju visat sig att personer har varit kär i mig, bara det att jag var inte kär i dem. Jag har nog aldrig varit kär. Ibland undrar jag om det handlar om att jag inte vågat eller om jag faktiskt bara aldrig träffat någon som är värdig.
Men. Det jag ville få sagt: Jag är ensam. Jag är jävligt ensam. Det är ett problem nu. Det suger hästballe att inte ha en partner. Jag orkar inte göra allt själv, hela tiden vara själv. Det är inte roligt längre. Det är inte skönt att få komma hem till en tom lägenhet som alltid är tom.
Tack och hej.
