Åh guu, vet ej vart detta inlägg ska ta vägen. Eller börja. Eller sluta. Eller något.
Men mitt huvud exploderar av saker som jag behöver få skriva om, så här kommer det. Världens längsta spya av ord som jag inte kan säga högt än.
Sedan oktober har jag varit sjukskriven, först 100 % en månad och nu 50 %. Pga utbränd. Först fattade jag ingenting. Jag sökte hjälp för att jag inte kunnat svälja sen augusti ungefär = noll matintag = noll energi. Efter flera resultatlösa läkarbesök träffade jag en läkare som ba: Har du funderat på stress? Nej. Det har jag aldrig funderat på. Efter en timmes besök gick jag därifrån med en sjukskrivning. Jag kunde inte hantera det. Men någonstans förstod jag ju ändå att det inte står helt rätt till. Kroppen slutar bara inte svälja helt plötsligt. Om det är en totalt omedveten ätstörning eller bara kroppens sätt att säga - GE DIG!, det vet jag fortfarande inte. Men jag tog kontakt med en kurator nästan direkt för jag fattar ju ändå någonstans att om jag inte kan acceptera det kan jag fan inte hantera det själv heller. Har endast haft två samtal, men det känns som en bra början. Jag bara vet inte vad jag ska säga alltid. Vad vill jag prata om liksom?
Att vara stressad, utbränd, är inte min grej. Jag har hela mitt liv fått höra att jag står med båda fötterna på jorden. Jag gillar att ha mycket att göra. Jag mår aldrig dåligt. Så ursäkta mig, men vad fan ska jag säga om utbrändhet? Första samtalet gick typ ut på att - Jag mår bra. Jo, nog är det ganska stressigt på jobbet. Socialt arbete är ju rätt tungt. Jobbiga beslut. Fast det känns inte som att det är något problem. Fina kollegor, aboslut! Trivs bra på arbetsplatsen. Älskar inte jobbet, men det funkar... Och så gick jag ut därifrån och kände mig inte ett dugg klokare. Vi pratade bara om jobb och jag vet inte om jobbet är problemet.
Inför nästa samtal bestämde jag mig för att gräva lite djupare i mig själv. Vad kan jag tänkas behöva hjälp med? Efter ett långt och intensivt vinpåverkat samtal med vänner föll några poletter ner. Nej, jag mår verkligen aldrig dåligt. Men jag mår aldrig bra heller. Jag mår aldrig någonting. Jag blir aldrig ledsen, jag blir aldrig glad, aldrig arg, aldrig lycklig, aldrig något. När vi pratade vidare kom jag fram till att det här med känslor över lag är något jag aldrig dealar med. Känslor ni vet. Såpass uttjatat att komma i kontakt med sitt inre osv osv osv blablabla.
Men det var i alla fall där jag hamnade. I känslorna. Så jag gjorde en mindmap. Skrev känslor stort i mitten och bubblade ut allt jag inte pallar med det. Klev in hos kuratorn, drog fram pappret och kunde inte sluta prata. Det var skönt. Att få prata. Jag var helt euforisk efteråt och är det lite grann fortfarande. För det kändes verkligen som att det hade hjälpt.
Efteråt trodde jag på riktigt att jag nog kanske behöver max 1 träff till med kuratorn för att jag gjorde så himla stora framsteg från första samtalet. Och så himla illa är det inte med mig att jag inte kan fixa resten på egen hand. Nu vet jag ju vad som är fel på mig, inga problem!
Det var så himla bra. Jag jobbade 50 %, hann med massa hockeyprojekt, det gick bra med sväljandet (förutom när jag var själv i lägenheten och så är det fortfarande), jag hade hur mycket energi som helst. Levde verkligen på kuratorssamtalet i flera dagar.
Så kom december. Jag slutade sova. Men hell, jag vet ju vad jag behöver göra. Hantera mitt skit. Inga problem.. Jag fortsatte att inte sova. Det blev jul. Jag åkte hem till byn. Det var inte mysigt. Jag ville dö av ledsamhet när julhelgen var slut. Det var ett rent helvete att jobba mellandagarna. Bilresan ner till byn dagen innan nyårsafton kommer jag knappt ihåg (obs, jag körde själv dessutom..). JAG VAR SÅ JÄVLA TRÖTT.
En ny grej slog mig. Fan, jag har i princip inte sovit på en månad. Det är sjukt. Nåväl, det är väl så när en får kontakt med känslolivet, det är svårt att stänga när det engång har öppnats. Bestämde mig för att försöka få insomningstabletter av läkaren. En tablett bara, en natts sömn, så ska vi se att det ordnar sig.
Jag ringde faktiskt till läkaren, jag tog tag i det också, fick en telefontid men hann inte svara när hon ringde (på riktigt hann inte!). Så jag åkte hem till byn igen, utan insomningstabletter, till trettondagen och var fortfarande så jävla trött.
Men jag bestämde mig. Nu är det ledigt. Jag behöver inte göra någonting på 3 dagar nu. Vila. Och jag vilade. Jag sov faktiskt ganska bra. Fixat!
Kom tillbaka till stan igen måndagen efter, la mig för att sova på kvällen. Och jag hade mitt livs värsta panikångestattack (har haft lite panikångest tidigare, men helt hanterabart). Fick panik över att jobba. Att ha ansvar. Att få hockeyn att fungera. Men mest av allt fick jag panik över att jag är själv. Ensam. Helt jävla skitensam på hela jorden. Hjärtat slog så hårt och jag kunde inte andas. Jag var helt säker på att jag skulle dö där och då. Ensam. Ingen kunde lugna mig. Ingen kunde ringa ambulans. Ingen kunde rädda mig där jag låg och dog.
Rent logiskt visste jag att jag inte skulle dö. Jag visste att det bara var panikångest. Och jag hade nog kunnat ringa ambulans själv eller till och med köra själv till akuten om det hade behövts. Men hur mycket jag än försökte intala mig själv att det var okej ville det inte släppa förrän jag måste ha somnat av ren utmattning någon gång på morgontimmarna.
Så efter det var det tillbaks till sömnlösa nätter. Och mindre panikångestattacker typ varje dag. Hela tiden. I onsdags sjukskrev jag mig själv på heltid. Skyller på influensa, men jag klarar inte av att vara på jobbet eller en del av något annat än soffan just nu. Jag förstår nu att jag inte alls har hanterat allt. Jag mår inte bra. Jag mår fruktansvärt. Och jag kan inte längre hitta på bortförklaringar. Jag kan inte längre trycka undan. Jag klarar inte av att hantera livet just nu.
Det är många tankar som vandrat igenom huvudet de 3 senaste månaderna. Det känns som en evighet, jag borde vara frisk nu, men 3 månader är fan ingen tid alls.
Jag försöker fatta när det har börjat, vad som har utlöst all jävla skit. Men jag har verkligen inte en aning. Min läkare hade till första träffen gått igenom hela min journal och trodde att många av mina tidigare sjukdomar också handlade om stress. Och när jag tänker tillbaks så förändrades mitt beteende hösten 2012. Men det hände inget. Inget trauma. Inget särskillt stressande.
Så försöker jag komma på vad som kan få mig ur det här. Och det är ungefär lika blankt. Jag tänker att ett första steg är att be läkaren om förlängd sjukskrivning, men jag får typ panach bara av att tänka på att jag ska behöva säga det till min chef.
Där kommer det förbannade dåliga samvetet in. Jag får dåligt samvete över att jag inte drar mitt strå till stacken på jobbet. För jag vet att om jag är sjukskriven 100 % får mina kollegor göra mitt jobb. De får de även om jag är sjukskriven 50 %, därför försöker jag klämma in 100 % jobb på halva tiden. Jag får dåligt samvete för jag tycker verkligen inte att jobbet är kul och ändå tvingar jag mig själv att gå dit och göra massa skitgöra och få dåligt samvete över att jag inte engagerar mig tillräckligt. Jag får skitdåligt samvete över att jag lagt 3,5 år på en utbildning och nu inte vill jobba med det. Och jag får dåligt samvete för jag lägger mer energi på hockeyn än på jobbet. Och jag får dåligt samvete för att jag gör inte tillräckligt med hockeyn trots att det är det roligaste jag vet. Jag får dåligt samvete för att jag bara ligger på soffan varje kväll och inte gör någonting. Att jag inte får ihop vardagen med jobb, hockey, träning, fritid och sånt som andra får ihop. Jag får dåligt samvete över att det känns som att jag uträttat SÅ HIMLA MYCKET om jag svarat på ett mejl. Till och med saker jag tycker är kul känns som en börda som jag måste "rensa bort" för att orka vara vaken varje dag. Och jag får dåligt samvete för mina föräldrars skull för att jag är sjukskriven. Jag vill inte att de ska må dåligt för att jag gör det. Och jag får dåligt samvete för jag tror att de har några slags förväntningar på hur jag ska vara, så är jag inte det.
Och på tal om förväntningar. Jag tänker inte bara att mina föräldrar har förväntningar på mig. Jag tänker att jag inte lever upp till några förväntningar som någon har överhuvudtaget! Jag borde vara en frisk och kry akademiker med fancy jobb. Med man och snart barn. Som tränar och är hälsosam. Som bor fint. Som har koll på läget.. Som inte just i skrivande stund håller på att falla sönder och samman. Jag har försökt ett tag att skapa mina egna förväntningar och leva upp till ett eget ideal. Skaffa stuga, tjäna feta pengar, stolt och självvald singel. Ni vet självständig. Och så kan jag fan inte ens leva upp till det. Jag känner mig så himla osjälvständig nu att jag vet varken ut eller in.
Jag försöker tänka ut vad jag vill. Om jag bara kommer på vad jag vill göra i livet så fixar sig resten. Då kommer alla hjärnspöken att försvinna. Men jag vet inte vad jag vill. Jag vill ingenting. Jag vill bara ligga här på soffan och inte göra någonting. Fast ändå vill jag himla mycket. Men jag orkar inte. Jag vet inte. Fan också.
Jag tänker att hela min sjukskrivningstid har jag letat, försökt hitta något, både förklaringar och bortförklaringar. De klassiska: Är jag bara lat? Känner jag efter för mycket? Klarar jag av att jobba 100 %, men är för bekväm för att ens prova?
Och det här med att prata om sitt mående. Jag vill jättegärna prata om att jag är sjukskriven pga stress. Jag säger det till folk utan att skämmas. För skam är ungefär den sista känslan jag känner. Men jag säger ingenting om hur det känns. För det vet jag inte ännu. Jag säger att jag har slutat äta. Att jag inte kan sova. Och jag säger att det är så fullt i huvudet att jag inte kan hålla kvar något där. För det är sant, och det kan jag beskriva utan problem. Jag tror att det är så himla mycket lättare att formulera det fysiska. Det psykiska är mycket svårare. Hell, jag kan knappt tänka det psykiska hur ska jag då kunna säga det?! Det hade varit fint om jag fått en diagnos direkt. Typ depression eller nått sånt. Det hade varit lättare att förklara. Men jag är inte deprimerad. Jag är inte nere i något slags avgrundsdjupt mörkt hål. Jag bara orkar inte och mår fruktansvärt.
Det känns lite som att jag är tillbaks på ruta ett igen. Ett steg fram och tjugosju tillbaks. Men jag vill ändå försöka tänka lite glatt. För mycket har hänt de här 3 månaderna, och jag tror jag kan räkna upp lite positivt. Jag har i alla fall gjort mitt bästa för att försöka göra framsteg:
- Jag tog faktiskt tag i skiten direkt och kontaktade kurator. Jag har nu kontakt med någon som kan ge mig verktyg att fixa det här.
- Jag har INTE sagt till läkaren att det känns bra. Åt läkaren har jag hela tiden gjort mitt bästa att försöka beskriva situationen och inte tex bett om att få återgå till 100% trots att det dåliga samvetet pockar från alla håll.
- Jag har börjat med mindfullness. Jag är skitdålig på det än så länge, men jag tror på riktigt att det kan hjälpa mig i framtiden. När jag har fixat mitt huvud kan det behöva få vila ibland och då ska jag ha lärt mig mindfullness bra.
- Jag har ställt mig i kö på ca örti tusen olika böcker på bibblo som handlar om stresshantering och folk som varit utbrända osv. Jag tänker att vara påläst kan hjälpa mig på något sätt.
- Jag försöker prata om situationen med alla, mer eller mindre. Även om det inte alltid går och jag inte alltid kan förklara så försöker jag i alla fall.
- Jag försöker. Även om det är jäkligt körigt i huvudet känner jag mig mycket bättre på att tänka logiskt kring allt som händer. Trots att panikångest och alla tankar inte är logiska kan jag på något märkligt sätt ändå i efterhand förstå vad som hände när det var förjävligt. Förklaringen kanske bara är: Jag mår asdåligt. Det är trots allt en förklaring och jag förstår att jag måste göra något för att sluta må asdåligt.
Åh gu. Det här behövde jag. Det känns som en otrolig lättnad att få skriva av sig. Så mycket saker som jag inte riktigt kunnat formulera högt fick utlopp ikväll. Men ändå, när jag läser igenom allt, känns det lite futtigt. Är det bara dåligt samvete och påhittade förväntningar som gör att jag mår pissedåligt? Såklart inte, men jag försöker ju förklara det för mig själv: JAG KAN INTE GREPPA ALLT ÄN. Det är okej nog att faktiskt acceptera känslan av skit - greppandet kommer sen.
Jag borde fortsätta att kontinuerligt skriva av mig. Jag tänker att det är ännu en grej som kan hjälpa mig att hantera. Men det här är en sån grej som jag var tvungen att "rensa bort" från livet för att få ihop det. När jag väl börjar skriva känns det lite som ett uppdrag jag måste göra regelbundet. Och jag pallar inte fler uppdrag än jobb och hockey. Jag pallar inte ens jobb och hockey uppenbarligen, men det har gått på rent tvång hittills.
Men. Nu känns det i alla fall lättare. Det känns som att jag på något sätt fått spalta upp de senaste 3 månaderna och sammanfatta vad jag kommit fram till.. Och inte kommit fram till hittills. Och Gud vet att jag behöver struktur i livet. Att få spalta upp. Att få se klart och tydligt: Det här har hänt, Camilla. Vad är nästa steg? Att överleva nästkommande vecka och se hur det blir med fortsatt sjukskrivning.